onsdag, februari 26, 2014

En stund av tårar.

Jill Johnson.

Här har ni det, programmet som säkert fick en halv nation att sitta i sofforna och snörvla.
För visst är det så?
Var och varannan människa har någon i sin närhet som haft, har eller i sin tur känner någon som haft cancer.
Förhoppningsvis har de klarat sig helskinnade efter en tuff kamp men kanske inte.

Få program har berört mig så som detta gjorde idag.

För som min man skrev på twitter så var det verkligen en hyllning till livet.
Tänk på vad ni har, uppskatta det och försök att inte ta det för givet.
Sedan skulle jag vilja skriva att ni inte ska skrika på era barn i onödan för ibland (läs ganska ofta) så känns det som att jag gör just det pga dåligt tålamod och trötthet. Inte stressa eller ha för stora krav på er själva, era barn eller ert hem..
Men nu ska jag sluta svamla och låta er klicka HÄR för att kika på SVTs program Jills Veranda med Kristian Gidlund som gäst.

När man ser programmet och sedan läser här vad Kristian skrivit om dessa dagar så kan man inte låta bli att förundras över denna människa på 29 år som verkar ha levt så mycket längre, som känns så gammal i sitt sätt att skriva och uttrycka sig.
Men kanske blir man just gammal snabbare när man är så sjuk, när man har tid att bearbeta vad man varit med om och sorterar sina minnen?

Det märkliga är att jag dessutom börjar gilla Jill Johnsson, inte så att jag skulle köpa en skiva med henne.. men så lyssnar jag ju knappt på musik nu för tiden än mindre köper den. Men hennes värme som människa och omtanken hon utstrålar.
Vem är jag?
Jag menar Jill Johnsson..

En känsla av vår.

Mannen laddade över bilderna från
digitalkameran till datorn.
Såg nyss Jills Veranda på SVT där Kristian Gidlund var gäst.
Det var länge sedan jag blev så ledsen och berörd av ett tv program. Men denna cancer som funnits här till och från i över tio år nu gör en berörd.
Jag som skulle skriva ett glatt och positivt inlägg om att våren är påväg och att jag lyssnat på fågelsång idag även om det stundtals varit tufft.
Men nu vet jag inte var det positiva tog vägen. Jag får nog sova lite så att jag vaknar pigg och glad imorgon.
Godnatt
Någon lånade min telefon och tog bilder..
bland annat på sig själv.
Att kunna gunga utan överdragsbyxor!
Att ha tunna vantar på sig när man upptäcker ett gäng krokusar i skogen..
Att ha ett snapsglas med blommor i på köksbordet!
Att vara trött och full med funderingar men ändå njuta av denna vårsol och fågelsång.

lördag, februari 22, 2014

En tung tid.

Jag fascineras av att världen fortsätter snurra och att vardagen rullar på som vanligt fast att det faktiskt inte alls är sådär vanligt längre.
Plötsligt har det gått ytterligare en vecka precis som vanligt fast att det är annorlunda och ledsamt.
Bilderna uteblir och vi lägger bort våra telefoner för att spela spel,  bygga Lego eller rita.
Imorgon blir det nog biopremiär för Alfred. Det ser jag framemot just nu. Att göra något med barnen och bara vara.

söndag, februari 16, 2014

En tur till bäcken.

Idag gick vi en sväng till bäcken igen och rensade med grep och räffsor.
Det var verkligen dags eftersom där var hur mycket grenar och kvistar som helst.
Annars har vi här haft lata dagar med långa frukostar och ingen stress.
Ett skönt bryt innan det är ny vecka igen med lämningar, hämtningar och middagar som ska göras.
Alfred älskar verkligen Sara och Signe.
Här är det Sara som får sig både kramar och pussar.
När man kikar in här så inser man att det var länge sedan jag skrev något. Men det var också länge sedan jag kände att jag orkade skriva något eller lägga upp några bilder. Det blir mest några foton i farten på instagram och sedan får det vara. Mycket för att det just nu är mycket annat som fyller vår vardag. Både tunga saker och roliga saker.. de tunga sakerna blir förhoppningsvis bättre men just nu tar det mycket tid i form av tankar och oro. Så jag hoppas ni inte ger upp hoppet utan kikar in för att se för KANSKE kommer det något nytt och spännande här snart igen.. kanske.

måndag, februari 10, 2014

En önskan om att skriva brev.

wpid-ABM_1391867522.jpg 

Yes denna bilden har jag lånat här.
Och nu tycker jag att ni tar tillfället i akt att bli mer kreativa och komma ifrån alla paddor och annat som tar energi och kreativitet för att inte tala om tid från er! 

Hos KattaKvack kan man läsa följande text:


Som många av er vet är jag ett stort fan av fina pappersvaror – brevpapper, pennor, klistermärken, kalendrar, vykort. Jag har ju till och med en blogg (pejperkut) om detta (som jag aldrig hinner uppdatera, kanske behöver jag skaffa mig några co-authors?). Jag samlar fina papperssaker, men det är så sällan jag får använda mig av dem. Det är ju tyvärr så att man nu för tiden väldigt sällan skriver brev, skickar kort och sånt där fint!
Jag vet att många av er också är himla förtjusta i pappersvaror, och jag tänkte så här: ska vi starta en brevvänsklubb där vi kan go bananas med våra saker? Där vikan skicka fina brev till en alldeles egen brevvän?
Jag snubblade över en mysig blogg, the craft revival, som för ett år sedan länkade ihop ett gäng brevskrivarsugna med varandra. Det hela låter helt fantastiskt!
Så här skrev hon, bland annat, i inlägget som startade det hela:
”Maybe you’re interested in learning about how others live, where they live, what they do for fun, what their favourite creative hobby is?
Maybe you’ve never experienced receiving a hand-written letter in the mail adorned with cute doodles or stickers?
Maybe you want an excuse to start using all that cute stationery you’ve been hoarding?
Maybe you’d like to occasionally swap little parcels of favourite local treats, magazines or craft supplies with your pen pal?
Or maybe you’re just lonely and would like the chance to form a long-distance friendship with a like-minded creative someone? That’s ok too.”
Ärligt talat – HUR kul är det inte att få finpost i brevlådan? Men hur ofta får du finpost i brevlådan? Och vore det inte kul att någon gång ibland mötas av något annat än räkningar när brevbäraren varit på besök?
Jo, jag tycker vi försöker oss på detta!
Du skickar ett mail till mig (kattakvack@gmail.com) märkt med ”TITTA VI SKRIVER” senast den 23 februari. I mailet anger du följande:
1. Namn
2. Postadress
3. Lite kort om dina intressen
4. Om du skulle vilja ha en eller flera brevvänner

Vi kan väl hoppa över det där med ålder? Jag tycker att vårt samhälle är så himla ålderssegregerat som det redan är och att det inte alls behöver vara något negativt att brevväxla med någon som inte är lika gammal. Åldersmässigt låter vi helt enkelt slumpen avgöra.
Jag matchar sedan ihop er med varandra (och kniper en eller ett par brevvänner själv i processen), mailar er uppgifter om er nya brevvän och info om vem som ska skriva det första brevet. Sedan är resten upp till er.
Åh. Jag hoppas att vi i alla fall blir några stycken som vill brevväxla.
Sprid gärna detta på bloggar, fejjan, twitter, instagram med taggen #tittaviskriver – kanske finns det fler skrivsugna där ute?
Låt oss återerövra det handskrivna brevet!

Och så lite inspiration…
Follow Katta Kvack’s board Epic Snailmail on Pinterest.


torsdag, februari 06, 2014

En färgglad hylla.

Var idag en sväng på en annan avdelning på jobbet och miljöombyte är inte så farligt för tänk vad man kan inspireras och blir glad av att få vila ögonen på lite nya färgglada saker. Godnatt på er!
Imorgon är det en intensiv dag följt av en helg full med aktiviteter för mig och mina kära. 

måndag, februari 03, 2014

En bra start på veckan.

En dimmig cykeltur till jobbet, jobba och plötsligt inse att man slutade 45min tidigare, stressa för att hämta barnen och sedan gå hem i lugn och ro. Vädret var fantastiskt och barnen glada.
Vi stack hem och åt mellis, lekte och Alfred den filuren la sitt Pippi pussel själv!
24 bitar är inte att leka med när man nyss fyllt två år. Galet! ♡

söndag, februari 02, 2014

En födelsedag!

Idag är det inte vilken dag som helst utan världens lilla bästa grabb fyller faktiskt två år.  Helt otroligt när man tänker på det.
För två år sedan kom han kl sex på morgonen efter några timmars värkar och lite smärtlindring senare..
Mattias och jag var förvånade över att det gick så snabbt och lätt (förutom när narkosläkaren fick sticka mig sådär tusen gånger i ryggen för att sätta epiduralen. Då trodde vi båda att jag skulle få men för livet.) och att jag var pigg som en mört efteråt.
Det enda jobbiga den dagen var att min mammas chef inte godkände att hon var hemma med Astrid så min kära bror fick rycka in och en ledsen mormor fick ta sig till jobbet.
Astrid pratar om det än idag för hon och mormor skulle bakat och ätit våfflor men istället fick hon frukost till lunch och sin blöja som hon då hade när hon sov middag, bak och fram.
Tänk så lite som kan göra så mycket. Tur att min bror fanns nära till hands ♡.
Efter att Astrid fått den där lunchen åkte Mattias och hämtade Astrid och så var de med oss på sjukhuset i flera timmar och hon var så fascinerad av sin nya lilla lillebror. ♡ ♡ ♡