torsdag, september 27, 2012

en påminnelse.

Jag känner att jag verkligen inte behöver en påminnelse om hur skört livet är.
Känner att jag fått min beskärda del.. cancer, denna cancer som tagit min älskade moster, ja, mina kusiners mamma. När Astrid låg i min mage. Usch.
Sedan fick min mamma också denna cancer. Som jag hatar cancer. Bara ordet i sig får mig att vilja kräkas.
Min pappa sen, ja någon stroke (tror dem..) lite medicin mot alzheimers så är det ok?
Ibland blir jag trött.. sedan ska vi inte tala om näras kära. Alla har någon eller några som är sjuka/döende eller avlidna.
Jag brukar inte gå omkring och tycka synd om mig själv, inte heller känna stor tacksamhet. Men nu ska jag pussa på mina barn och känna stor tacksamhet över att de finns här, hos mig i detta nu.

3 kommentarer:

Spanienfrugan sa...

Verkligen en fruktansvärd sjukdom! Ännu är vi pepppar, peppar forskonade mot att ha drabbats. Tacksamhet är superviktigt.

Esbe sa...

Med det tunga kommer också ofta tacksamheten. Det har jag fått erfara (så sent som väldigt nyss). Ta hand om dig! Kramar!

Frida - Militärmamman sa...

Jag känner som du. Jag älskar lite mer varje dag. Känner stor tacksamhet för vad jag har hos mig. <3<3<3